- EGOWAR -

För ett tag sen åkte min kära svärmor utomlands, ni som läst bloggen vet att jag och Micke blev kattvakt åt söta lilla Elsa.
Det var hur mysigt som helst. En morgon när vi vaknar så hittar vi inte Elsa. Vi kollar överallt. Liksom, det går rätt fort i en lägenhet på 27 kvadrat. Vi upptäckte att hon måste ha hoppat ut genom fönstret, trots att vi ställt för alla krukor och möjliga saker för den lilla luftglipan. Vi tittade på fönsterbläcket och såg spår av tassar. Hon hade klättrat genom vår barriär, ut på fönsterbläcket och ramlar ner i buskarna. Vi sprang ner och tittade igenom alla buskar, ingen Elsa. Vi gick överallt och ropade, kikade. Vi åkte till och med bil runt i området och gick genom skogarna. Utan resultat.
Vilken jäkla ångest! Här passar man svärmors katt i en liten etta och klarar inte ens av det. Vi insåg att det vi kunde göra var att leta,ringa djursjukhusen,polisen och sätta upp lappar. Så vi gjorde det. Mer kunde vi inte.
Hela tiden var man orolig. Elsa är en innekatt. Hur skulle hon klara av allt oljud utomhus, allt mörker på natten?
Dagarna bara gick ..
Svärmor var fortfarande utomlands men vi ville inte ringa och oroa henne, det fanns ju inget som helst hon kunde göra åt saken, och låta hela semestern bli förstörd? Nej. Vi berättade när hon kom hem. Jag och svärmor gick runt och lockade och letade men det var helt lönlöst. Vi fick hoppas att hon hittar hem till Haninge. Varje dag hade jag ändå tänkt att om jag föreställer mig att hon sitter där någon gång när jag minst anar det så kommer det att inträffa. Jag försökte verkligen tänka att hon skulle komma fram.

Igår skulle jag gå till tunnelbanan för att möta upp just svärmor i city för en snabbfika. Jag tittar mig över axeln in i skogen.
Där sitter en katt! Jag har redan lockat på hur många katter som helst i området som inte har varit Elsa men jag tänkte att det var värt ett försök. Jag går fram och katten springer in i några buskar. Jag tror att det är Elsa! Är jag säker? Kan jag vara säker? Jag får världens adrenalinkick och försöker locka fram henne. Hon vill komma fram men är rädd.
Jag hade en kort kjol på mig så jag kunde inte komma in i buskarna heller. Jag springer upp till lägenheten, får av mig kjolen (så fort har den aldrig åkt av kan jag säga), på med shorts, och tar med mig mat!
Jag sätter mig på huk vid buskarna och katten är kvar, det är Elsa! Jag kan inte ta fel! Jag visar matskålen och lockar på henne. Hon kommer sakta men säkert fram. Hon börjar äta och jag är helt uppspelt. Försöker behålla lugnet och klappar henne. Och jag vet, man ska inte klappa djur så när dom äter men jag ville sätta på henne selen och behövde förbereda henne. Jag går med henne lite i kopplet och hon verkar lugn med det och följer efter mig. Jag tar henne i famnen och hon bara låter sig bäras. När hon kommer in i lägenheten så känner hon sig trygg direkt, hon går och får vatten, och lägger sig och vilar. Jag stänger alla fönster! Vill inte att det ska hända igen. Jag ringer svärmor och hon skriker av lycka!
Yes, tänkte jag. Min otur har äntligen vänt.
Jag skulle ju träffa Jonas, men messar att jag blir lite sen, vill inte lämna Elsa nu. Jag borstar henne, som hon älskar och klappar massor. Sen låter jag henne vara i fred så hon får vila upp sig. Hon kan inte ha kopplat av en sekund därute.
Jag tror hon var borta i 1,5 vecka.
Efter en stund kommer Micke och svärmor och bara att se deras miner gjorde mig så glad. I'm the world's greatest
De har köpt med sig mat som vi lagade. Underbart!

Min otur vände äntligen!

Trackback-URL för detta inlägg: