-EGOWAR-

Vi fick veta att vi väntade barn den 17 mars. Här kan ni läsa Björns berättelse.

Och nu tänkte jag berätta min.

Söndagen den 27 februari började jag känna mig konstig. Mina bröstvårtor var så ömma att jag knappt kunde snudda vid dem. De hade aldrig känts så förut. Tanken slog mig, att jag kanske var gravid. Men det var nästintill omöjligt eftersom jag precis haft mens.
Jag tog ändå två stycken graviditetstest med en veckas mellanrum för att försäkra mig, men de visade negativt.  Jag fortsatte att ha precis alla symptom.

Jag vaknade upp på morgonen den 17 mars och kom på att jag hade ett test kvar. Jag hade inte kissat på natten så jag passade på att göra ett test. Mensen var lite mindre än en vecka försenad. Jag gjorde mest testet för skojs skull. Under hela tiden hade jag nästan hoppats på att få se ett plus/streck, jag hade läst om alla som fått det och undrade hur det kändes. Min önskan var helt känslomässig.När jag väntade på resultatet tänkte jag lite för mig själv att om  jag vinklade testet lite så såg det faktiskt ut som att det var ett streck där. Jag la ifrån mig stickan och väntade några minuter. Där var ett streck. Jag hade läst instruktionen flera gånger om, jag visste vad det betydde. Jag gick upp med stickan i ena handen och instruktionen i andra. Där Björn låg och sov. Jag väckte honom och sträckte fram dem. Jag förklarade att jag inte förstod vad det betydde. Vi läste flera gånger. Strecket var så starkt. Vi la oss i sängen och höll om varandra. Jag var skakad. Vi pratade. Björn var lugn.

Jag hade egentligen bråttom. Jag skulle börja på min nya praktikplats samma dag. Så mycket intryck och ett försök att smälta det som hänt. När dagen var slut så träffade jag Jenny och Johanna. Jag var tvungen att berätta för dem.  Jag var bara i vecka 5 men jag ville ha med dem hela vägen, oavsett hur det skulle gå så behövde jag deras stöd. Vi satte oss på Jennys gamla jobb, ett café vid Odenplan. Till slut sa de att jag skulle berätta. Jag var helt tyst. Jag började le, som jag alltid gör när jag är nervös, oavsett situation. Jenny visste att jag testat negativt två gånger men utbrister att ”Det var positivt eller hur?”. Jag kunde bara sakta nicka.

 

 

(Pssst..kikar ni in i bloggen i morgon så får ni veta en stor hemlis)

Jag fick denna award av Johanna.
Jag ska berätta 8 saker om mig som ni troligen inte redan vet om mig och sedan ska jag skicka iväg denna till 8 andra bloggare!

Det var vääldigt länge sedan jag fick den här utmaningen. Jag har faktiskt suttit och tänkt ut  svaren i flera månader. Jag vill inte svara de typiska sakerna. Här får ni alltså åtta saker som ni inte visste om mig. Mina närmsta vänner vet kanske alla, men det är låångt ifrån alla som vet detta.

1. En gång hamnade jag på första sidan till en kvällstidning på grund av att jag hade dansat med en ganska känd "fotbollsexpert". Rubriken var urfånig och var något i stil med "XXX natt med ung hemlig kvinna" typ. Det var i samband med att jag var med lite kort i en slags realityserie.

2. Jag är petig med mat. Varje gång jag är på middag så är jag orolig över att jag kanske inte ska tycka om maten och att det ska vara jättepinsamt. Jag äter helst samma saker hela tiden och är rätt tråkig.

3. Jag vill bli popstjärna,journalist,fotograf,regissör,vigselförättare och äga min egna butik för kläder och inredning. Allt på samma gång.

4. Jag sorterar alla strumpor noggrant. Jag jämför alla strumpor för att hitta det riktiga paret. Det duger inte med att de har samma färg utan det måste vara exakt samma resår.

5. När jag var tolv år så gav jag en äldre kille en kraftig örfil på Mc Donalds. Anledningen var att han kallade min kompis för fisk.

6. Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna flytta från Stockholm. Jag är otrolig kär i den här staden. Jag vill vara nära mina vänner och familj. När en kompis sticker utomlands eller bara flyttar från staden en stund för att plugga så blir jag lite sur. Jag vill ha alla hos mig. Det betyder mycket för mig.

7. Jag läser i perioder väldigt intensivt på Flashback. Till exempel: Om en person försvinner i Sverige eller hittas död, så kan jag sitta och läsa flera tusen sidor med teorier och tankar om hur man kan lösa fallet. Det finns mycket störda människor på FB men just i sådana här fall så tycker jag att det är intressant att läsa och försöka komma fram till ett svar. Många engagerar sig också och går skallgång eller är ute själva och tar en extra titt efter försvunna personer. I vissa fall går jag så långt att jag sitter och lusläser hela förundersökningsrapporten. Det är offentligt så jag läser inget om inte alla har rätt att göra. Det kan ibland vara jobbigt, men man kan också lära sig mycket om människor.  En parantes till det här är att sedan jag var mycket liten har jag varit lite besatt av brandbilar,ambulanser och polisbilar. När jag var liten tvingade jag mina föräldrar att följa efter om det var många brandbilar,amublanser eller poliser som åkte till en plats i närheten. Jag vill veta vad som händer.  Även i vuxen ålder så tvingar jag folk att göra samma sak, eller kör själv. Dock är det viktigt att hålla sig på avstånd och inte hamna i vägen.

8. Jag har haft enormt varierande musiksmak i mitt liv. Först lyssnade jag mest på svensk hiphop, från att jag var nio-tio någon gång.När jag var tio - elva år så började jag lyssna på Ebba Grön och Thåström. Punk var det enda jag lyssnade på och jag kunde inte för allt i världen förstå hur mina kompisar kunde lyssna på så dålig musik. När jag var tretton så började jag lyssna på "tyngre" musik. Under en ganska lång period så lyssnade jag bara på Cradle of Filth, Slipknot,Korn och egentligen allt som var åt det hållet. Ju grövre och tyngre desto bättre. När jag var femton så började jag hänga med helt andra människor. Jag började släppa lite på all skit jag gick runt och bar på. Jag tillät mig att släpp garden lite. Jag blev introducerad till britpopen och allt vad det innebär. Precis som alla andra i min umgängeskrets så har jag väl plöjt igenom The streets, Oasis, The Smiths, Stone roses, Joy division med flers skivor. Jag uppskattar fortfarande den musiken enormt.

 

Hoppas ni uppskattade ärligheten.
Jag utmanar alla som vill! Skriv gärna om ni gör utmaningen så att jag kan läsa.

Läste precis en artikel om en mamma i USA som injicerar botox på sin dotter. Dottern är alltså åtta år gammal. 8 år.
Mamman berättar att dottern inte bett om det men "att hon vet att dottern är missnöjd med sina skrattrynkor".

Hur fan är man funtad? Jag tycker inte att hon behövde skaffa barn, hon kunde skafft en väninna istället. Och varför tror ni att dottern är missnöjd med sina skrattrynkor? Det är inget hon kommit på själv. Det handlar om skeva ideal som hon har lärt sig. Barn vill göra rätt. De tittar på vuxnas beteende, för att veta vad de ska göra. Barn vill passa in. Barn gör vad som förväntas av dem. Precis som att pojkar ska gilla bilar, blått och allt som är tufft. Och flickor rosa,hästar,prinsessor. Barn har inte förmågan att vara kritisk eller självständig. Det är barn! De kommer förhoppningsvis att lära sig det med tiden.

Mammans försvar är att botox är ofarligt. Vet vi det? Hur kul är det för dottern senare i livet? Kommer hon att kunna välja att sluta med botox? Kommer hon känna att det är hon som bestämmer över sin egen kropp?

Förutom botox så vaxar mamman även dotterns ben. Hon vaxar ett barns ben. Varför då? Mamman säger att "Det är inte kvinnligt att ha hår på benen".  Jag vet fan inte var jag ska börja.
För det första. När man är åtta år är man inte en kvinna. Dessutom tvivlar jag på att det kan röra sig om så mycket hår.
För det andra. Hår på benen är kvinnligt! Det är naturligt. Det är ju bland annat hår på benen (och andra ställen) som visar att man börjar bli en könsmogen kvinna. Det onaturliga är att ta bort det som finns där. Jag vill påpeka att jag personligen tycker att alla vuxna får göra sitt eget val. Jag bryr mig inte. Men raka för fan inte ett litet barn.

Sådana personer äcklar mig verkligen.